morgongymnastik

Nu märks det att det börjar bli trängre i magen, för jag känner mer och mer rörelser hela tiden.

Häromnatten fick stackars bebben hicka vid halv sex-tiden och vi låg vakna i nästan en halvtimme innan hickan gav med sig så att vi kunde somna om igen.

Och imorse såg jag för första gången bebisens rörelser tydligt på utsidan av magen. Jag låg kvar i sängen i en hel halvtimme och bara tittade, alldeles fascinerad, medan den rumsterade runt där inne. Nu får jag dessutom oftast svar när jag buffar lite på magen också, fast jag försöker att inte göra det för mycket. Det är ju väldigt roligt att få en liten buff mot handen då och då, fast det behöver ju inte betyda "Hej, mamma, här är jag", som man gärna vill tro, utan det kan ju lika gärna betyda "Öh, lägg av, låt mig vara!", så jag ransonerar buffandet lite ibland så att bebisen ska få växa till sig i lugn och ro...

Förutom barnvagnen...

...har knyttet även fått sin allra första nalle. Fast det var för nästan två månader sen nu.

Jag råkade gå förbi ett hus här i närheten på väg till jobbet och upptäckte att någon hade ställt ut flera kartonger fulla med gosedjur och teddybjörnar som såg helt nya ut, med en uppmaning till den som ville att förse sig.

Så det gjorde jag och gick glatt vidare med en jättefin teddybjörn och en färgglad liten bebisskallra.

Nu får vi bara hoppas att knyttet gillar dem.

Efter många om och men...

...har knyttet fått en barnvagn! Bilden är inte den bästa, men vagnen är så fin, så fin.

Vi hade ju bestämt oss för vilken modell vi ville ha och har lusläst Blocket i nästan två månader för att hitta en som vi gillade till ett rimligt pris. Helt nya barnvagnar är ju så fasligt dyra så man tror knappt att det är sant... Häromveckan dök det äntligen upp en, en svart Teutonia Mistral S från 2008, med svartvitt paisleymönstrat foder som vi tyckte var fint. Vagnen var bara använd ett halvår och hade både mjuklift, regnskydd och skötväska - allt man behöver. Sagt och gjort, vi kontaktade säljaren och gjorde upp om att vi skulle åka upp från Gbg följande lördag (förra helgen) till Sthlm för att hämta vagnen. Vi skulle mötas på Stockholms Central kl. 12.

Döm då om vår förvåning när vi ringer säljaren för att meddela att vi är på plats, och via hennes sambo får veta att hon hade hittat något fel på vagnen och lämnat in den på service, och alltså inte hade någon vagn att sälja längre! Utan att meddela oss! Oj, vad sura vi blev... En hel dags tågåkande till ingen nytta!

Men A. hade hittat en annan fin vagn på Blocket, som jag inte hade sett, och medan vi satt och väntade på vår lunch på O'Leary's ringde han för att höra om den fanns kvar. Det gjorde den. Vi bestämde träff med säljaren i Kungsbacka dagen därpå och roade oss med en trevlig konversation med det norrländska paret vid bordet intill under lunchen fram tills att vi måste gå till tåget hem igen.

Väl hemma skrev jag ett ilsket mail till säljaren, som i alla fall hade vett att skämmas och be om ursäkt. Hon erbjöd sig faktiskt också att betala våra tågbiljetter, vilket gjorde oss lite mer vänligt inställda till hela historien.

Dagen därpå åkte vi istället ut till Kungsbacka och träffade säljare nummer två, som hade en likadan vagn, också från 2008, fast den var brun med brunrutigt foder. Den var väldigt välvårdad, var använd ett år och hade en helt ny mjuklift och nybytt bromsvajer, plus alla kvitton och garanti kvar. Vi slog till och åkte nöjda hem igen 4000 kr fattigare, men en väldigt fin barnvagn rikare.

Nu är det bara att vänta till februari när vi får ge oss ut och köra med den...

Sparkar!

Jag har ju bara känt rörelser i magen i tre-fyra dagar än så länge, så jag trodde att det skulle dröja länge till innan A. också kunde känna det, men icke! I går kväll när vi låg i sängen buffade det till rejält och när A. lade handen mot sidan av magen kunde han också känna sparkarna, säkert fem, sex stycken i rad. Det var så häftigt! Och jag blev så glad över att han också kände dem! Hurra!

Häromdagen sjöng han dessutom för magen för första gången. Vad det blev för sång? "Heja Blåvitt", såklart... :-D Jag älskar den mannen.

Äntligen ...

... känner jag bebisens rörelser i magen! Hurra! Jag kände lite grann i helgen som jag trodde kanske kunde vara sparkar men vågade inte hoppas på för mycket. Det gick så fort och var så svårt att sätta fingret på att jag inte var säker. Det liknade ju inte fisksprattel det allra minsta! Det kändes snarare som ett kort pulsslag, fast i magen, och bara ett åt gången. Men både i går kväll och i dag under dagen har det känts mycket tydligare att det är små buffar i magen som flyttar på sig lite då och då. Jag är så lättad! Som jag har väntat!

Jag har ju läst om att man kan känna det redan i v. 14 eller 16 även om man är förstföderska och jag är ju i slutet av v. 22 nu, så jag började faktiskt undra. Sedan vet jag inte hur min moderkaka ligger, det sa BM inget om vid ultraljudet, så den kan ju ligga i framvägg och göra det svårare att känna något. Och så har jag ju en del extra vaddering runt midjan som också isolerar en del, det kan ju också göra sitt till, har jag förstått.

Men jag kan fortfarande sova ganska mycket på magen, även om jag får vrida mig lite åt sidan och dra upp ena knäet, så någon riktig kula har jag inte än även om magen växer mer och mer för varje dag som går.

Älskade lilla hjärtegryn, det är så underbart att känna att du rör på dig, så sparka och lev runt så mycket du vill! (Den uppmaningen kommer jag säkert att få ångra om ett par månader eller så...)

Vårt första ultraljud

...var vi på för drygt en vecka sedan. Det var en märklig upplevelse. Jag trodde att jag skulle bli alldeles gråtmild, men det var det faktiskt mest A. som blev. Jag blev mest lycklig över att få se att allt verkade vara som det skulle och att hjärtat slog. Bebisen har två armar, två ben, två hjärnhalvor och ett litet, litet hjärta. Hurra!

I övrigt var det lite svårt att se eftersom den inte riktigt ville vara med på bild. Den lägger sig gärna med huvudet neråt och ryggen utåt min mage, men rör tydligen ganska mycket på sig. Det är bra. Den får gärna passa på att gymnastisera så mycket som möjligt nu medan den har gott om plats. Snart lär det bli trängre, och då kommer jag nog att börja känna av rörelserna mer.

Som det är nu känner jag ingenting alls. Det som jag trodde var bebisen som rörde på sig visade sig vara ligamenten kring livmodern som smärtar ibland. Det kan bero på att bebisen kommer åt en nerv eller två när den rör sig, men det är helt normalt. Det är i alla fall inte någon begynnande foglossning, och det var ju skönt att få veta.

När jag var hos barnmorskan igår fick jag även lyssna på bebisens hjärta (det fick vi inte på ultraljudet), och vårt lilla knytte hade en fin puls på runt 135, vilket barnmorskan sa betydde att bebisen mådde precis som den skulle. Livmodern når mig nu upp till naveln och jag har inga som helst problem att känna den längre.

Efter ultraljudet flyttades datumet för beräknad förlossning fram tre dagar från den 6 februari till den 9, och eftersom jag fyller år i början av januari och A. i början av mars tycker vi att det låter alldeles utmärkt med en liten fisk i familjen och hoppas att knyttet håller tiden ganska så bra.

Kanske, kanske, kanske...

...har jag börjat känna av knyttets rörelser inne i magen idag. :-)

Först trodde jag att det kanske var någon nerv som spökade, för det ilade liksom till ganska långt ner i bäckenet åt höften till. Men sen fortsatte det, fast det flyttade på sig. Så nu har jag känt av små snabba ilningar på både höger och vänster sida, och mitt fram på magen neråt blygdbenet till. De säger ju att de allra första rörelserna man märker känns som en liten fisk som sprattlar, och det vet jag inte om jag tycker att det gör, men tänk ändå om det är vårt lilla knytte som gymnastiserar och busar lite... Jag får helt enkelt vänta och se om det fortsätter, och observera hur det utvecklas. Väldigt glädjande och spännande.

Idag är jag gräsänka...

... och sitter hemma i min ensamhet medan min älskling är ute och jobbar och sliter i sitt anletes svett. Jag har roat mig med att lägga upp lite annonser på Tradera för att rensa garderoben, och titta på inspelade avsnitt av So You Think You Can Dance. Alltså, det är så bra att man får gåshud!

Annars blir det inte så mycket dans för egen del för mig just nu, och jag saknar det faktiskt något oerhört. Jag ska kolla om det inte går några Lindy-kurser tidigt i höst som jag kan hänga på, och som är i magvänligt tempo, för jag börjar få kraftig abstinens.

Apropå mage har jag varit lite orolig det senaste eftersom jag inte tyckte att den hade växt nånting alls och jag är ändå i v 16 nu, men idag kunde jag inte knäppa mina nytvättade jeans, så då måste jag ju bara inse att någonting faktiskt har hänt. Det är bara det att bebismagen täcks av så mycket annan mage, och då är det ju inte konstigt att den får kämpa lite för att synas.

Vad gäller graviditetssymtom har den groteska tröttheten och förstoppningen givit med sig och ersatts av nattliga språngmarscher till toan, näsblod stup i kvarten och en helt otrolig smärta i brösten som slår till tre-fyra gånger om dagen och väcker mig en eller två gånger per natt. Inte kul. Men efter lite efterforskningar har jag insett att den här typen av smärta kanske inte är helt normal (ömma bröst - my arse!) så imorgon ska jag ringa MVC och kolla om det finns något man kan göra, för om det ska fortsätta så här kommer jag att bli tokig.

Det är allt bäst att den här ungen är jävligt tacksam när den kommer ut!

Nej, kära lilla knytte, ta inte åt dig. Du är så efterlängtad, och vi kan knappt bärga oss tills vi får kika på dig på ultraljudet. Jag hoppas verkligen att allt kommer att vara bra med dig där inne i magen, för det finns inget som skulle göra din pappa och mig gladare än att du mår bra och stannar där inne och växer till dig ett par månader till. Det får göra hur ont som helst, bara du mår bra! Vi älskar dig.

Äntligen hemma!

Nu är vi hemma igen, efter en helt enastående semesterresa!

Vi tog tåget (vad annars?) ner till Italien och besökte Milano, Vernazza, Rom och Vendig innan vi tog oss hemåt igen via Guttaring i Österrike (för att hälsa på A:s kusin) och till sist Berlin. Det var tvära kast mellan natursköna landskap och storstäder, och vi njöt i fulla drag av båda delarna. Venedig var lite jobbigt eftersom det var över 35 grader varmt och så oerhört fuktigt, och jag hade tagit illamåendetabletter som gjorde mig helt utslagen, men jag hade ju min hjälte med mig som utan knot (annat än från mig, då...) bar båda våra väskor, promenerade genom gränderna precis hur långsamt jag ville och snällt höll mig sällskap medan jag sov middag på hotellet.

Annars har vi mest gått och gått, gata/trappa/backe upp och gata/trappa/backe ner och tittat på vacker natur, pampiga monument och intressanta människor. Och ätit gott. Trots att jag fick avstå både parmaskinka, salami, vin, grappa, limoncello och suspekta ostar har det inte gått någon större nöd på mig. Det finns ju alltid glass. Och glass har de gott om i Italien! :-D Och pizza. Och pasta. Inte undra på att jag hade gått upp när vi var på inskrivning hos barnmorskan i måndags... Men alla provresultat var lysande, så det gör inget, det var det värt.

Zzzzz...

Den abnorma tröttheten vägrar släppa taget, så nu har jag sovit middag varje eftermiddag i fyra dagars tid, och haft sååå svårt att gå upp igen efteråt. Jag trodde att det bara var pensionärer som gjorde sådant. Fast de får kanske å andra sidan inte vara uppe till tolv sedan, så det kanske inte är helt kört ännu. Trots att jag känner mig som nittiofyra - minst.

Nä, dags att nana tror jag bestämt.

Symptom:

Illamående – check.
Abnorm trötthet – check.
Halsbränna – check.
Uppsvälldhet och förstoppning – check.
Mensliknande molvärk – check.
Ständigt kissande – check.

Nu väntar jag bara på ömmande bröst, kräkningar och humörsvängningar också så är listan komplett.

Fast jag undrar när det glansiga håret, den strålande hyn och den ökade kortisonproduktionen som ska få alla eksem att läka ut hade tänkt dyka upp?

Blått.

Japp. Jajamänsan. Onekligen ganska blått. Jo’råsåatt… Grattis på Mors Dag!
Nu är det nog läge att hålla tummarna en stund. I ungefär nio månader eller så. Eller var det arton år?

Måste bara tillägga...

...att ljudet av min älskling som ligger och småsnarkar i soffan måste vara något av det mysigaste som finns. Han har varit ute och firat av en kollega som ska sluta, och kom hem nååågot på snusen. Sedan förklarade han sin oändliga kärlek till mig, åt upp sin medhavda pizza, och däckade i soffan framför en fotbollsmatch.
♥ Mitt hjärta svämmar över. ♥

Brev till Knyttet

Hej och välkommen!

I går vaknade jag och upptäckte att jag hade fått en mindre blödning, och jag hoppas och ber för att det var den så kallade nidationsblödningen. Det var då ett fasligt krångligt namn, tycker du naturligtvis. Jo, det är sant, men vad namnet betecknar är någonting väldigt fint. Det är inte alls någon farlig blödning, utan bara något som uppmärksammar mig och din pappa på att ett befruktat ägg, dvs du, med näbbar och klor har bosatt dig inne i livmodern. Jag hoppas att du har hakat dig fast ordentligt och valt ett riktigt bra och bekvämt ställe där du kan stanna tills det är dags för dig att komma ut om ett antal månader. Än så länge är du nämligen för liten för att orka överleva ute i vår värld, men om du stannar kvar där du är och inget oförutsett inträffar, kan vi kanske få ses redan om en sisådär nio månader eller så. Det vore väl roligt! Så passa på att haka dig fast riktigt ordentligt och gör det bekvämt för dig, för du är så välkommen att stanna precis så länge som det behövs. Det finns inget som skulle göra din pappa och mig gladare än om du gjorde det.

Puss och kram, din (förhoppningsvis) blivande mamma

Tältprovning

Imorgon ska jag och min älskling ge oss ut på äventyr. Vi ska provsova i vårt nyinköpta tält hos A:s mamma och hennes man i deras sommarhus. Eller ja, vi ska naturligtvis tälta på gräsmattan hos dem, inte i vardagsrummet...

Under kvällen idag har vi även packat våra nya ryggsäckar enligt konstens alla regler. Vi tänker nämligen även passa på att gå in dem lite inför sommarens stundande Europaresa.

Vi har upptäckt att vi har lite olika sätt att ta oss an det här med packning och testkörning av utrustning och sådant, jag och min älskling, men A. föreslog generöst att vi kunde slå upp tältet utan att ta tid en gång först, som övning, typ. Tack, älskling. ;-)

Jag har inte tältat på säkert tio år. Senaste gången var nog när vi var på Gotland ett helt gäng från mitt gamla musikalkompani och vi fick tälta allihop på vår regissörs minimala gräsmatta. Men jag måste erkänna att jag ser väldigt mycket fram emot det. Det har tydligen gått tillräckligt lång tid sedan sist för att jag ska ha hunnit glömma allt det obekväma och bara kommer ihåg allt det mysiga. Och nu har vi ju dessutom nytt tält, nya tjocka liggunderlag och nya sovsäckar, så det kan ju inte bli annat än lyckat.

en skön kvällspromenad ...

... tog vi idag efter maten, min älskade A. och jag. Det doftade underbart av syrener i skymningen och det lätta regnet som föll blåste snart förbi.

Vi har nämligen tjockat till oss lite det senaste, jag och A, och vi vill ju inte att våra överskottskilon ska stå i vägen för vår barnönskan, så nu vill det till att vi skärper oss på motionsfronten.

Tyvärr var cykeln som A. var iväg och skulle köpa efter jobbet slut, men han ska åka till en annan affär där de kanske har ett exemplar kvar och titta imorgon. Själv var jag på cykelverkstaden idag (igen ...) och hämtade ut min cykel (igen ...) efter att i förrgår ha lagat FYRA punkteringar på mitt splitternya däck, men ändå missat en femte. Tydligen var det fälgringen som gjorde hål på slangen från insidan (!), men nu har de bytt ut den och gett mig en ny innerslang, så nu ska jag kunna cykla vart jag vill igen utan att få punka stup i kvarten. Håll tummarna för att A. får tag i den cykeln han vill ha i morgon, så att vi kan ge oss ut på utfärder tillsammans framöver.

husligheter

Nedanstående inlägg till trots har den gångna helgen bjudit på en del husliga äventyr också, och inte bara sinnliga. Jag gick äntligen och köpte lite kryddväxter hos grönsakshandlaren som jag delade på och planterade om i fler krukor. Det blev så himla fint! Så nu har vi lite färska kryddor till matlagningen, och förhoppningsvis växer de små liven till sig så att vi kan skörda hela sommaren. I köket planterade jag småplantor i den fina kryddkrukan från Sagaform som jag köpte för några veckor sedan, och resten av plantorna hamnade i vardagsrummet och på balkongen.

När det var dags för middag fick vi chansen att inviga vår nyinköpta bordsgrill, och A. gjorde en fin insats med att laga till säsongens första hemmagrillade hamburgare. Det fixade han galant med hjälp av en hamburgerpress, även den nyinköpt. Inga halvfabrikat här, inte! Eftersom jag har lärt mig att man aldrig bör ställa sig emellan en man och hans nya leksaker nöjde jag mig med att duka bordet och stå för salladen.

Som om det inte vore nog gav jag mig på söndagskvällen, efter att vi varit på bio, även i kast med att baka några surdegsbröd.

Det har på det hela taget varit en mycket lyckad helg på alla plan.

Äntligen ägglossning!

"Älskling, jag tror att det är bäst att du skyndar dig hem från jobbet idag ..."

Startskottet har gått

Jag och min älskade A. har pratat ganska länge om att skaffa barn, och nu har vi gjort slag i saken och börjat försöka på allvar. För några veckor sedan var jag hos barnmorskan och tog ut min p-stav som jag har haft i armen i nästan två år. Lite läskigt var det, eftersom jag inte visste riktigt vad jag hade att vänta mig, men jag hade köpt en bedövningskräm som jag satte på en timme innan och själva ingreppet kändes inte det minsta. Barnmorskan sa att det var den lättaste staven hon någonsin hade plockat ut. Eftersom jag hade börjat få tillbaka regelbunden mens redan innan jag tog ut staven sa hon att det finns en möjlighet att jag kan bli med barn nästan direkt, men det kan också dröja ett tag. Har det inte hänt något på ett år ska vi höra av oss, så får de kolla upp det i så fall, sa hon.

Eftersom jag hade mens veckan innan jag plockade ut staven gjorde A. och jag ett försök direkt när vi trodde att min ägglossning borde inträffa. Vår längtan är så stor och vi hade hunnit bli väldigt förväntansfulla. Det var kanske för mycket att hoppas på att vi skulle bli gravida redan på det allra första försöket utan att ha kollat med ägglossningstest och sådant innan, men det var i alla fall roligt att försöka, för trots att ingenting egentligen har förändrats ännu har allt ändå plötsligt blivit annorlunda.