Jag och min älskade A. har pratat ganska länge om att skaffa barn, och nu har vi gjort slag i saken och börjat försöka på allvar. För några veckor sedan var jag hos barnmorskan och tog ut min p-stav som jag har haft i armen i nästan två år. Lite läskigt var det, eftersom jag inte visste riktigt vad jag hade att vänta mig, men jag hade köpt en bedövningskräm som jag satte på en timme innan och själva ingreppet kändes inte det minsta. Barnmorskan sa att det var den lättaste staven hon någonsin hade plockat ut. Eftersom jag hade börjat få tillbaka regelbunden mens redan innan jag tog ut staven sa hon att det finns en möjlighet att jag kan bli med barn nästan direkt, men det kan också dröja ett tag. Har det inte hänt något på ett år ska vi höra av oss, så får de kolla upp det i så fall, sa hon.
Eftersom jag hade mens veckan innan jag plockade ut staven gjorde A. och jag ett försök direkt när vi trodde att min ägglossning borde inträffa. Vår längtan är så stor och vi hade hunnit bli väldigt förväntansfulla. Det var kanske för mycket att hoppas på att vi skulle bli gravida redan på det allra första försöket utan att ha kollat med ägglossningstest och sådant innan, men det var i alla fall roligt att försöka, för trots att ingenting egentligen har förändrats ännu har allt ändå plötsligt blivit annorlunda.
