morgongymnastik

Nu märks det att det börjar bli trängre i magen, för jag känner mer och mer rörelser hela tiden.

Häromnatten fick stackars bebben hicka vid halv sex-tiden och vi låg vakna i nästan en halvtimme innan hickan gav med sig så att vi kunde somna om igen.

Och imorse såg jag för första gången bebisens rörelser tydligt på utsidan av magen. Jag låg kvar i sängen i en hel halvtimme och bara tittade, alldeles fascinerad, medan den rumsterade runt där inne. Nu får jag dessutom oftast svar när jag buffar lite på magen också, fast jag försöker att inte göra det för mycket. Det är ju väldigt roligt att få en liten buff mot handen då och då, fast det behöver ju inte betyda "Hej, mamma, här är jag", som man gärna vill tro, utan det kan ju lika gärna betyda "Öh, lägg av, låt mig vara!", så jag ransonerar buffandet lite ibland så att bebisen ska få växa till sig i lugn och ro...

Förutom barnvagnen...

...har knyttet även fått sin allra första nalle. Fast det var för nästan två månader sen nu.

Jag råkade gå förbi ett hus här i närheten på väg till jobbet och upptäckte att någon hade ställt ut flera kartonger fulla med gosedjur och teddybjörnar som såg helt nya ut, med en uppmaning till den som ville att förse sig.

Så det gjorde jag och gick glatt vidare med en jättefin teddybjörn och en färgglad liten bebisskallra.

Nu får vi bara hoppas att knyttet gillar dem.

Efter många om och men...

...har knyttet fått en barnvagn! Bilden är inte den bästa, men vagnen är så fin, så fin.

Vi hade ju bestämt oss för vilken modell vi ville ha och har lusläst Blocket i nästan två månader för att hitta en som vi gillade till ett rimligt pris. Helt nya barnvagnar är ju så fasligt dyra så man tror knappt att det är sant... Häromveckan dök det äntligen upp en, en svart Teutonia Mistral S från 2008, med svartvitt paisleymönstrat foder som vi tyckte var fint. Vagnen var bara använd ett halvår och hade både mjuklift, regnskydd och skötväska - allt man behöver. Sagt och gjort, vi kontaktade säljaren och gjorde upp om att vi skulle åka upp från Gbg följande lördag (förra helgen) till Sthlm för att hämta vagnen. Vi skulle mötas på Stockholms Central kl. 12.

Döm då om vår förvåning när vi ringer säljaren för att meddela att vi är på plats, och via hennes sambo får veta att hon hade hittat något fel på vagnen och lämnat in den på service, och alltså inte hade någon vagn att sälja längre! Utan att meddela oss! Oj, vad sura vi blev... En hel dags tågåkande till ingen nytta!

Men A. hade hittat en annan fin vagn på Blocket, som jag inte hade sett, och medan vi satt och väntade på vår lunch på O'Leary's ringde han för att höra om den fanns kvar. Det gjorde den. Vi bestämde träff med säljaren i Kungsbacka dagen därpå och roade oss med en trevlig konversation med det norrländska paret vid bordet intill under lunchen fram tills att vi måste gå till tåget hem igen.

Väl hemma skrev jag ett ilsket mail till säljaren, som i alla fall hade vett att skämmas och be om ursäkt. Hon erbjöd sig faktiskt också att betala våra tågbiljetter, vilket gjorde oss lite mer vänligt inställda till hela historien.

Dagen därpå åkte vi istället ut till Kungsbacka och träffade säljare nummer två, som hade en likadan vagn, också från 2008, fast den var brun med brunrutigt foder. Den var väldigt välvårdad, var använd ett år och hade en helt ny mjuklift och nybytt bromsvajer, plus alla kvitton och garanti kvar. Vi slog till och åkte nöjda hem igen 4000 kr fattigare, men en väldigt fin barnvagn rikare.

Nu är det bara att vänta till februari när vi får ge oss ut och köra med den...

Sparkar!

Jag har ju bara känt rörelser i magen i tre-fyra dagar än så länge, så jag trodde att det skulle dröja länge till innan A. också kunde känna det, men icke! I går kväll när vi låg i sängen buffade det till rejält och när A. lade handen mot sidan av magen kunde han också känna sparkarna, säkert fem, sex stycken i rad. Det var så häftigt! Och jag blev så glad över att han också kände dem! Hurra!

Häromdagen sjöng han dessutom för magen för första gången. Vad det blev för sång? "Heja Blåvitt", såklart... :-D Jag älskar den mannen.

Äntligen ...

... känner jag bebisens rörelser i magen! Hurra! Jag kände lite grann i helgen som jag trodde kanske kunde vara sparkar men vågade inte hoppas på för mycket. Det gick så fort och var så svårt att sätta fingret på att jag inte var säker. Det liknade ju inte fisksprattel det allra minsta! Det kändes snarare som ett kort pulsslag, fast i magen, och bara ett åt gången. Men både i går kväll och i dag under dagen har det känts mycket tydligare att det är små buffar i magen som flyttar på sig lite då och då. Jag är så lättad! Som jag har väntat!

Jag har ju läst om att man kan känna det redan i v. 14 eller 16 även om man är förstföderska och jag är ju i slutet av v. 22 nu, så jag började faktiskt undra. Sedan vet jag inte hur min moderkaka ligger, det sa BM inget om vid ultraljudet, så den kan ju ligga i framvägg och göra det svårare att känna något. Och så har jag ju en del extra vaddering runt midjan som också isolerar en del, det kan ju också göra sitt till, har jag förstått.

Men jag kan fortfarande sova ganska mycket på magen, även om jag får vrida mig lite åt sidan och dra upp ena knäet, så någon riktig kula har jag inte än även om magen växer mer och mer för varje dag som går.

Älskade lilla hjärtegryn, det är så underbart att känna att du rör på dig, så sparka och lev runt så mycket du vill! (Den uppmaningen kommer jag säkert att få ångra om ett par månader eller så...)

Vårt första ultraljud

...var vi på för drygt en vecka sedan. Det var en märklig upplevelse. Jag trodde att jag skulle bli alldeles gråtmild, men det var det faktiskt mest A. som blev. Jag blev mest lycklig över att få se att allt verkade vara som det skulle och att hjärtat slog. Bebisen har två armar, två ben, två hjärnhalvor och ett litet, litet hjärta. Hurra!

I övrigt var det lite svårt att se eftersom den inte riktigt ville vara med på bild. Den lägger sig gärna med huvudet neråt och ryggen utåt min mage, men rör tydligen ganska mycket på sig. Det är bra. Den får gärna passa på att gymnastisera så mycket som möjligt nu medan den har gott om plats. Snart lär det bli trängre, och då kommer jag nog att börja känna av rörelserna mer.

Som det är nu känner jag ingenting alls. Det som jag trodde var bebisen som rörde på sig visade sig vara ligamenten kring livmodern som smärtar ibland. Det kan bero på att bebisen kommer åt en nerv eller två när den rör sig, men det är helt normalt. Det är i alla fall inte någon begynnande foglossning, och det var ju skönt att få veta.

När jag var hos barnmorskan igår fick jag även lyssna på bebisens hjärta (det fick vi inte på ultraljudet), och vårt lilla knytte hade en fin puls på runt 135, vilket barnmorskan sa betydde att bebisen mådde precis som den skulle. Livmodern når mig nu upp till naveln och jag har inga som helst problem att känna den längre.

Efter ultraljudet flyttades datumet för beräknad förlossning fram tre dagar från den 6 februari till den 9, och eftersom jag fyller år i början av januari och A. i början av mars tycker vi att det låter alldeles utmärkt med en liten fisk i familjen och hoppas att knyttet håller tiden ganska så bra.

Kanske, kanske, kanske...

...har jag börjat känna av knyttets rörelser inne i magen idag. :-)

Först trodde jag att det kanske var någon nerv som spökade, för det ilade liksom till ganska långt ner i bäckenet åt höften till. Men sen fortsatte det, fast det flyttade på sig. Så nu har jag känt av små snabba ilningar på både höger och vänster sida, och mitt fram på magen neråt blygdbenet till. De säger ju att de allra första rörelserna man märker känns som en liten fisk som sprattlar, och det vet jag inte om jag tycker att det gör, men tänk ändå om det är vårt lilla knytte som gymnastiserar och busar lite... Jag får helt enkelt vänta och se om det fortsätter, och observera hur det utvecklas. Väldigt glädjande och spännande.

Idag är jag gräsänka...

... och sitter hemma i min ensamhet medan min älskling är ute och jobbar och sliter i sitt anletes svett. Jag har roat mig med att lägga upp lite annonser på Tradera för att rensa garderoben, och titta på inspelade avsnitt av So You Think You Can Dance. Alltså, det är så bra att man får gåshud!

Annars blir det inte så mycket dans för egen del för mig just nu, och jag saknar det faktiskt något oerhört. Jag ska kolla om det inte går några Lindy-kurser tidigt i höst som jag kan hänga på, och som är i magvänligt tempo, för jag börjar få kraftig abstinens.

Apropå mage har jag varit lite orolig det senaste eftersom jag inte tyckte att den hade växt nånting alls och jag är ändå i v 16 nu, men idag kunde jag inte knäppa mina nytvättade jeans, så då måste jag ju bara inse att någonting faktiskt har hänt. Det är bara det att bebismagen täcks av så mycket annan mage, och då är det ju inte konstigt att den får kämpa lite för att synas.

Vad gäller graviditetssymtom har den groteska tröttheten och förstoppningen givit med sig och ersatts av nattliga språngmarscher till toan, näsblod stup i kvarten och en helt otrolig smärta i brösten som slår till tre-fyra gånger om dagen och väcker mig en eller två gånger per natt. Inte kul. Men efter lite efterforskningar har jag insett att den här typen av smärta kanske inte är helt normal (ömma bröst - my arse!) så imorgon ska jag ringa MVC och kolla om det finns något man kan göra, för om det ska fortsätta så här kommer jag att bli tokig.

Det är allt bäst att den här ungen är jävligt tacksam när den kommer ut!

Nej, kära lilla knytte, ta inte åt dig. Du är så efterlängtad, och vi kan knappt bärga oss tills vi får kika på dig på ultraljudet. Jag hoppas verkligen att allt kommer att vara bra med dig där inne i magen, för det finns inget som skulle göra din pappa och mig gladare än att du mår bra och stannar där inne och växer till dig ett par månader till. Det får göra hur ont som helst, bara du mår bra! Vi älskar dig.

Äntligen hemma!

Nu är vi hemma igen, efter en helt enastående semesterresa!

Vi tog tåget (vad annars?) ner till Italien och besökte Milano, Vernazza, Rom och Vendig innan vi tog oss hemåt igen via Guttaring i Österrike (för att hälsa på A:s kusin) och till sist Berlin. Det var tvära kast mellan natursköna landskap och storstäder, och vi njöt i fulla drag av båda delarna. Venedig var lite jobbigt eftersom det var över 35 grader varmt och så oerhört fuktigt, och jag hade tagit illamåendetabletter som gjorde mig helt utslagen, men jag hade ju min hjälte med mig som utan knot (annat än från mig, då...) bar båda våra väskor, promenerade genom gränderna precis hur långsamt jag ville och snällt höll mig sällskap medan jag sov middag på hotellet.

Annars har vi mest gått och gått, gata/trappa/backe upp och gata/trappa/backe ner och tittat på vacker natur, pampiga monument och intressanta människor. Och ätit gott. Trots att jag fick avstå både parmaskinka, salami, vin, grappa, limoncello och suspekta ostar har det inte gått någon större nöd på mig. Det finns ju alltid glass. Och glass har de gott om i Italien! :-D Och pizza. Och pasta. Inte undra på att jag hade gått upp när vi var på inskrivning hos barnmorskan i måndags... Men alla provresultat var lysande, så det gör inget, det var det värt.

Zzzzz...

Den abnorma tröttheten vägrar släppa taget, så nu har jag sovit middag varje eftermiddag i fyra dagars tid, och haft sååå svårt att gå upp igen efteråt. Jag trodde att det bara var pensionärer som gjorde sådant. Fast de får kanske å andra sidan inte vara uppe till tolv sedan, så det kanske inte är helt kört ännu. Trots att jag känner mig som nittiofyra - minst.

Nä, dags att nana tror jag bestämt.