Äntligen ...

... känner jag bebisens rörelser i magen! Hurra! Jag kände lite grann i helgen som jag trodde kanske kunde vara sparkar men vågade inte hoppas på för mycket. Det gick så fort och var så svårt att sätta fingret på att jag inte var säker. Det liknade ju inte fisksprattel det allra minsta! Det kändes snarare som ett kort pulsslag, fast i magen, och bara ett åt gången. Men både i går kväll och i dag under dagen har det känts mycket tydligare att det är små buffar i magen som flyttar på sig lite då och då. Jag är så lättad! Som jag har väntat!

Jag har ju läst om att man kan känna det redan i v. 14 eller 16 även om man är förstföderska och jag är ju i slutet av v. 22 nu, så jag började faktiskt undra. Sedan vet jag inte hur min moderkaka ligger, det sa BM inget om vid ultraljudet, så den kan ju ligga i framvägg och göra det svårare att känna något. Och så har jag ju en del extra vaddering runt midjan som också isolerar en del, det kan ju också göra sitt till, har jag förstått.

Men jag kan fortfarande sova ganska mycket på magen, även om jag får vrida mig lite åt sidan och dra upp ena knäet, så någon riktig kula har jag inte än även om magen växer mer och mer för varje dag som går.

Älskade lilla hjärtegryn, det är så underbart att känna att du rör på dig, så sparka och lev runt så mycket du vill! (Den uppmaningen kommer jag säkert att få ångra om ett par månader eller så...)