...var vi på för drygt en vecka sedan. Det var en märklig upplevelse. Jag trodde att jag skulle bli alldeles gråtmild, men det var det faktiskt mest A. som blev. Jag blev mest lycklig över att få se att allt verkade vara som det skulle och att hjärtat slog. Bebisen har två armar, två ben, två hjärnhalvor och ett litet, litet hjärta. Hurra!
I övrigt var det lite svårt att se eftersom den inte riktigt ville vara med på bild. Den lägger sig gärna med huvudet neråt och ryggen utåt min mage, men rör tydligen ganska mycket på sig. Det är bra. Den får gärna passa på att gymnastisera så mycket som möjligt nu medan den har gott om plats. Snart lär det bli trängre, och då kommer jag nog att börja känna av rörelserna mer.
Som det är nu känner jag ingenting alls. Det som jag trodde var bebisen som rörde på sig visade sig vara ligamenten kring livmodern som smärtar ibland. Det kan bero på att bebisen kommer åt en nerv eller två när den rör sig, men det är helt normalt. Det är i alla fall inte någon begynnande foglossning, och det var ju skönt att få veta.
När jag var hos barnmorskan igår fick jag även lyssna på bebisens hjärta (det fick vi inte på ultraljudet), och vårt lilla knytte hade en fin puls på runt 135, vilket barnmorskan sa betydde att bebisen mådde precis som den skulle. Livmodern når mig nu upp till naveln och jag har inga som helst problem att känna den längre.
Efter ultraljudet flyttades datumet för beräknad förlossning fram tre dagar från den 6 februari till den 9, och eftersom jag fyller år i början av januari och A. i början av mars tycker vi att det låter alldeles utmärkt med en liten fisk i familjen och hoppas att knyttet håller tiden ganska så bra.
