Kanske, kanske, kanske...

...har jag börjat känna av knyttets rörelser inne i magen idag. :-)

Först trodde jag att det kanske var någon nerv som spökade, för det ilade liksom till ganska långt ner i bäckenet åt höften till. Men sen fortsatte det, fast det flyttade på sig. Så nu har jag känt av små snabba ilningar på både höger och vänster sida, och mitt fram på magen neråt blygdbenet till. De säger ju att de allra första rörelserna man märker känns som en liten fisk som sprattlar, och det vet jag inte om jag tycker att det gör, men tänk ändå om det är vårt lilla knytte som gymnastiserar och busar lite... Jag får helt enkelt vänta och se om det fortsätter, och observera hur det utvecklas. Väldigt glädjande och spännande.

Idag är jag gräsänka...

... och sitter hemma i min ensamhet medan min älskling är ute och jobbar och sliter i sitt anletes svett. Jag har roat mig med att lägga upp lite annonser på Tradera för att rensa garderoben, och titta på inspelade avsnitt av So You Think You Can Dance. Alltså, det är så bra att man får gåshud!

Annars blir det inte så mycket dans för egen del för mig just nu, och jag saknar det faktiskt något oerhört. Jag ska kolla om det inte går några Lindy-kurser tidigt i höst som jag kan hänga på, och som är i magvänligt tempo, för jag börjar få kraftig abstinens.

Apropå mage har jag varit lite orolig det senaste eftersom jag inte tyckte att den hade växt nånting alls och jag är ändå i v 16 nu, men idag kunde jag inte knäppa mina nytvättade jeans, så då måste jag ju bara inse att någonting faktiskt har hänt. Det är bara det att bebismagen täcks av så mycket annan mage, och då är det ju inte konstigt att den får kämpa lite för att synas.

Vad gäller graviditetssymtom har den groteska tröttheten och förstoppningen givit med sig och ersatts av nattliga språngmarscher till toan, näsblod stup i kvarten och en helt otrolig smärta i brösten som slår till tre-fyra gånger om dagen och väcker mig en eller två gånger per natt. Inte kul. Men efter lite efterforskningar har jag insett att den här typen av smärta kanske inte är helt normal (ömma bröst - my arse!) så imorgon ska jag ringa MVC och kolla om det finns något man kan göra, för om det ska fortsätta så här kommer jag att bli tokig.

Det är allt bäst att den här ungen är jävligt tacksam när den kommer ut!

Nej, kära lilla knytte, ta inte åt dig. Du är så efterlängtad, och vi kan knappt bärga oss tills vi får kika på dig på ultraljudet. Jag hoppas verkligen att allt kommer att vara bra med dig där inne i magen, för det finns inget som skulle göra din pappa och mig gladare än att du mår bra och stannar där inne och växer till dig ett par månader till. Det får göra hur ont som helst, bara du mår bra! Vi älskar dig.